och så vidare och så vidare...

 

Fy vad jag hatar de där frågorna. Frågorna och till och med tjatet från vissa. Vill helst av allt bara skrika tillbaka att jo det är klart att vi vill!! Det är det enda jag vill, min största önskan men det funkar inte så för oss!!

 

Önskan om barn och familj har jag haft sedan tonåren. De senaste 6 åren har längtan vuxit sig större och större och för cirka 1 och 1/2 år sedan bestämde vi oss för att börja försöka. Men det blev inte alls som i mina drömmar.

 

Jag är 26 år gammal, bor i en mellanstor stad tillsammans med min sambo och en katt. Jag arbetar som lärare och gillar musik, resor och att umgås med fina vänner och familj. 

 

På något vis har den där känslan av att det inte skulle gå så lätt för mig, eller för oss, gnagt i mitt bakhuvud en tid innan vi började försöka. Önskar att den inte stämt. 

Iallafall, jag slutade med p-piller i augusti 2013. Mensen kom tillbaka följande månad och jag blev så lycklig för jag hade löst om att det kunde ta lång tid att få tillbaka den och nu startade min direkt. Ha. Fel hade jag. Sen kom ingen mer mens. Tillslut, februari fick jag besöka gyn och få hjälp och undersökningar, test. sedan följde en lång härva av Provera, mellanblödningar, noll ägglossning och en mens som inte fungerat. Pratat många gånger med olika läkare och tillslut kommit på en till undersökning som var min värsta hitils. Kände mig helt betydelselös, läkaren var väldigt okunnig och det kändes som ingen tog mig på allvar. Läkaren sa att jag iallafall hade PCO. 

 

Sedan  bytte jag till en privat gyn.mottagning i stället. Att sätta sig gråtande i bilen efter ett läkarmöte som jag gjort innan kändes inte bra. Den nya läkaren träffade jag förra veckan, hon var inte lika såker på PCO, i såfall bara på ena äggstocken. Ska tillbaka nästa vecka för blodprover. Men vad hon sa som kändes lättande var att oavsett om det är PCO eller inte, så kommer jag få hjälp med att få igång min ägglossning. Vi blev inskrivna på utredning, mitten av november. Äntligen ett steg i rätt riktning. Jag hoppas så att utredningen inte visar några fel men att vi får hjälp med att få igång min ägglossning.

 

Nu börjar jag räkna ned dagarna till november. Vill så gärna att vi ska få börja.

Runt omkring oss börjar våra vänner bli gravida och få barn. Och så de där jävla frågorna och tjatet. Jag hatar det verkligen. Jag har heller ingen lust att berätta om vår problematik och historia för alla. Den vill jag hålla för mig själv. 

 

Tur att jag har världens finaste sambo. Som stöttar, kramar och torkar tårar. Som säger att tillsammans är vi starka och tillsammans tar vi oss igenom det här med. 

 

Jag kände att jag ville ha någonstans att skriva av mig. Jag kommer vara anonym här på bloggen men ändå berätta vår historia. Jag vet att vi inte är ensamma om det här och jag tycker själv det finns en viss tröst att läsa andra bloggar om någon som har samma problem. Att veta att man inte är ensam och att det kanske finns hopp?

 

Försöker skriva nästa vecka efter proverna. Även om jag ju inte får något svar just då.

 

/W