Igår, den 7 april, var det äntligen dags för RUL. Så nervös innan. När vi äntligen blev inkallade var det av min barnmorska (som även jobbar på ultraljud). Kändes bra. 

Och vet ni, allt var bra med vår älskade böna. Allt var normalt och vuxit hade hen gjort sen sist. Hen sög på tummen och höll i örat med andra handen, precis som små barn kan göra. Så himla fint att se. Räcka ut tungan kunde hen med. Så underbar stund  att ligga där med P vid sidan om och titta på vår bebis.

Moderkakan låg i framvägg vilket jag misstänkt och också därför jag inte känt av så mycket rörelser eller någon spark ännu. Vecka 25 någonting kunde jag räkna med att få vänta till.

Nu ska jag våga släppa oron lite, våga se framåt på en ljus framtid och att detta faktiskt äntligen händer oss.

Innan vi körde hem åkte vi och köpte en liten liten body. Det första vi köpt till vår böna.

Nu lämnar jag den här bloggen med förhoppningar om att jag i september blir mamma till ett otroligt efterlängtat och älskat barn.

Tack och kämpa på alla ni som kämpar. Ni är inte ensamma. För mig har det varit ett oerhört stöd att ta del av andras  historier och resor.

//W