Nu har kallelsen till informationsmötet på fertilitetscentrum kommit. Känns lite onödigt då vi redan haft ett infomöte på vanliga kliniken och vi måste åka ca 20 mil för detta, men får väl vara glad att det drar igång. Har dock sjuklig ångest inför det här med IVF. Nu när sommaren är över så kommer den här ångesten och stora sorgen över en igen. Att jag inte får vara en av de lyckliga. Alla runt omkring mig lever i sina bebisbubblor, pratar om sina barn. Jag försöker tänka bort min sorg men hur fan ska man kunna göra det. Sedan jag var 17 år har jag drömt om en familj och att skaffa flera barn. Min största mardröm har alltid varit att hamna där jag är nu...

Iallafall kan jag inte göra mer än att hoppas nu. Hoppas med allt vad jag har. Har tagit ledigt från jobbet. Men när själva behandlingen är igång så blir det svårare att ta ledigt lite hux flux (har ett sånt jobb där det är svårt). Så då kommer det bog bli "sjukdagar". Jag skulle aldrig tyvärr kunna anförtro mig till min chef med detta. Finns inte ens på kartan då han är en väldigt speciell och i många lägen inte alls så bra chef. Har dessutom ingen lust att dela med mig av detta på jobbet nu. Det är mitt privata. Om vi någongång lyckas så kan jag absolut tänka mig det, men inte nu. Inte med den här nattsvarta sorgen i hjärtat.

För att göra den första resan lite annat också har vi bokat två nätter på hotell, resturangbesök med mera.

Någon mer mens har inte dykt upp. Det var nog en engångsföreteelse i somras. Synd ändå, hoppet behöver ju inte mycket för att sätta fart...