Krossade drömmar

Det känns till och med meningslöst att gråta. För jag får väl gå gråtandes från läkaren varje gång... Köra gråtandes hem och fortsätta gråta hela jävla dagen. Hur ska jag orka det. För så kommer det väl vara, bara tårar och inget hopp.

Såklart fungerade inte dubbeldos av Pergotime heller. Bara en massa små äggblåsor. Ingen reaktion alls. Visste det, hade det på känn. Men ändå blir man ju så där hemskt besviken. 

Min läkare bestämde att nu lämnar vi Pergotime för det ger ingen effekt hos mig. Vi fortsätter med sprutor i stället. Vi får se hur jag fixar det. Att sticka sig själv i magen varje dag känns ju ganska jobbigt. Men om det är vad som krävs (fast det är det säkert inte..) så gör jag det såklart.

På torsdag ska jag till läkaren igen för genomgång hur allt funkar. Fick börja med Provera igen redan idag då det är dag 12. 

Tyvärr kommer vi få betala mycket själva denna gången då tillhörande VUL inte ingår när det är privat. Men det känns värt ändå. Om jag inte hade gått till privat än hade vi inte ens fått komma på utredning. Det skulle vara i februari och hos nån läkare om iallafall när jag var där sist inte alls visste vad hon pratade om.


Idag blir nog ändå en tung dag. Allt känns bara så jävla hopplöst.

Min dröm om dig.

Om önskningar. Och om en längtan efter något som är så självklart för många. En längtan efter att två ska bli tre.

RSS 2.0