Igår var vi på kalas för ett av Ps syskonbarn. Hans syster med man är de som alltid tjatar på oss om barn. Även om jag vet att de inte menar något illa så är det fruktansvärt jobbigt. Igår blev det för mycket kände vi båda två när vi körde hem. Så vi beslutade att berätta för dem. P ringde sin syster på kvällen sen och sa som det var. Han gick inte in på detaljer och att detta är något vi vill hålla för oss själva och bestämmer själva vilka vi vill berätta för. PS syster bad jättemycket om ursäkt, vi är ju självklart inte arga men det känns skönt att de ändå vet om lite kring det nu och att de kanske fick sig en tankeställare kring detta. Och att vi slipper det ständiga tjatet.

Min tanke har alltid varit att berätta om det vi går igenom för alla i samband med att vi kan berätta den glada nyheten att vi ska få barn. Men det känns ju tyvärr oändligt långt bort just nu...

I morgon ska jag på nytt VUL, jag har fortfarande inte känt av något från sprutorna och med tanke på i torsdags går jag dit med noll hopp. Undrar mest vad vi gör nu..?