Är jag konstig om jag tycker det känns lite jobbigt att så många vet? Kul att berätta men sen har jag nästan fått ångest att jag berättat och vill knappt prata om det mer. Är så fruktansvärt rädd att "jinxa" det. Och så är det fortfarande overkligt så det känns nästan som jag sitter och ljuger och hittar på...

Sjukt hur hjärnan fungerar.

Undrar när magen börjar växa, kanske kan jag börja greppa det mer då. Men såklart är jag överlycklig och stundtals kommer jag på mig själv med att sitta och le för mig själv.

Lilla fina bönan låt oss få behålla dig nu och i september få träffa dig ❤️